Idag är det onsdag, en grå och tråkig onsdag.

Hade önskat fint väder nu, speciellt imorn när begravningen är, men så blir det nog inte....men jag hoppas fortfarande!

Dom senaste dagarna har varit riktigt pissiga om man nu får säga så.

Tårarna är så nära hela tiden, ett ord som är fel sen brister det....

Jag vet att man måste få sörja och vara ledsen, men jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle bli ett så här känslomässigt kaos hos mig.

Att begravningen är imorn gör säkert inte saken bättre heller.

I söndags, den 2 Oktober skulle Morfar ha fyllt 94 år, men han fick inte vara med om det....vilket kanske är bra, för hade han forfarande legat på sjukhuset då så hade det nog inte varit mycket till honom.

Men det kändes oehört tungt, det fanns liksom ingenstans att gå för att sätta blommor eller så.

Det skulle kännas helt fel att sätta blommor på graven eftersom att han faktiskt inte ligger där ännu.

Dom senaste dagarna har jag tänkt riktigt mycket på honom.

Min älskade Morfar som alltid funnits liksom, jag kommer aldrig mer få se honom.

Men tänk ändå, 94 år...det är en respektfull ålder verkligen.

Tänk vilka förändringar han har varit med om, 2 världskrig, att få el och rinnande vatten i husen, från utedass till toalett, tv, radio, telefon, kylskåp/frys Ja jag skulle kunna fortsätta lääänge!

Han har fått 4 barn, 7 barnbarn och 8 barnbarnsbarn.

Jag tänker ofta på allt han har berättat om när han var ung, och då speciellt en sak som var ofta återkommande nu på slutet, när han var på sjön, hans stora passion :)

Och när han träffade Mormor, det berättade han också ofta om dom senaste åren.

Jag tror, eller jag vet att han saknade henne så innerligt mycket.

Men jag hoppas verkligen att dom har fått träffa varandra nu igen, efter 15 långa år.

Jag kommer ihåg för några år sen, när det va en stor  "skuta" från norge här i stan på östersjöfestivalen, och vi frågade om han skulle vilja följa med in och titta på den.

Guuud va lycklig han blev, och SÅ glad han var när vi var där, han berättade om vad allt hette och det såg ut som att han va 20 igen :)

Han må ha varit gammal och lite virrig nu på slutet, men det spelar ingen roll...för det är fortfarande min Morfar som jag älskar så innerligt och som alltid har funnits där!

Jag gick inte på dagis eller fritids när jag va liten, jag va hos mormor och morfar i stället.

Jag va nästan mer hos dom än vad jag va hemma. Jag började gå dit själv när jag va 4 ungefär, men jag va alltid tvungen att ringa hem till mamma och berätta att jag kommit dit direkt när jag va framme :)

Så kul som jag, min bror och våra kusiner har haft i deras gammla hus :)

Det är det som får mig på bättre humör när jag är som mest ledsen, att tänka på alla fina minnen :)

Det är skönt att skriva av sig faktiskt, jag känner att jag behöver det för att lätta lite på allt!

Det är mitt sätt att få utlopp för känslorna.

Idag hade jag tänkt försöka putsa fönstrena här hemma, men jag är så jäkla trött så jag får se vad jag gör :)

Tvätta ska jag göra ikväll i alla fall, det är kris nu verkligen ;p