Ja nu har jag bestämt mig för att börja blogga igen!

Anledningen är väl egentligen mest för att jag känner att jag behöver skriva av mig, få ner mina tankar till ord, det är ett sätt för mig att hantera jobbiga och positiva saker.

Dom senaste veckorna har det kommit en känsla jag allt för väl känner igen...en känsla jag inte önskar någon, en känsla jag önskade att aldrig mer behöva uppleva.

Men nu är den ett faktum....

För 2 år sen rätt exakt förändrades mitt liv, eller det började säkert långt innan dess, men det va då jag insåg att något va så otroligt fel!

Ingenting va roligt, jag kände mig som världens mest värdelösa, dödstankarna fanns där varje dag, jag orkade knappt ta mig upp ur sängen och tårarna brände alltid där bakom ögonlocken.

Depressionen var ett faktum och helt plötsligt rasade hela min värld samman, det kändes som att någon drog undan mattan under fötterna och jag bara föll helt handlöst.

Jag tog mig upp på fötterna igen, även om jag har insett att jag kanske aldrig blir den där glada självsäkra tjejen igen så mådde jag relativt bra.

Idag kom den där hemska känslan tillbaka på riktigt igen.

Jag bara bröt ihop helt utan anledning och tårarna tycktes inte vilja ta slut.

Det gör ju inte saken bättre av att det är 6 månader sen Morfar gick bort idag också.

Till slut blir det bara för mycket och man vet aldrig när allt bara rasar.

När jag går förbi en spegel ser jag bara en grå, livlös och tråkig människa där....det är INTE JAG!

Ibland blir jag så jävla förbannad. Varför känner jag så här? Vad har jag gjort
som gör att jag förtjänar det? Det värsta är att jag inte kan komma på något.

Jag måste stå ut 1 vecka till, sen är det "påsklov", det vill säga hemmastudier...då ska jag ringa till samariten.

Det kanske skadar mer än gör nytta, men jag vill verkligen fixa den veckan och sen ta tag i allt utifrån vad dom säger.

Nej jag ska inte skriva en hel roman, så det räcker här nu!

Ha det bra allesammans :)

Jag har rätt länge....nästan ett år funderat på att börja plugga.

Främst har det varit USK som lockat mig, eller kännts mest lockande, eftersom jag vill ha en utbildning för att öka chansen till fast jobb och bättre lön! Inte för att jag vill plugga då utan för att jag känner mig tvungen, vilket jag kan tycka är fel...men nu är läget så och då är det bara till att gilla det!

Jag tycker att jag gör ett minst lika bra jobb som dom som är utbildade usk, som personlig assistent, men tydligen är det så att bara för att det inte står Undersköterska på ett papper så är vi automatiskt mindre värda och inte lika duktiga än dom som är det.

Jag kan ha full förståelse för att man helst ska vara usk inom hemtjänst och på äldreboende, men i vissa fall är det inte logiskt i mina ögon.

Hur som helst, så har jag det senaste året funderat mer och mer på plugg....men inte till usk, utan jag har bestämt mig för att gå Resturangutbildning med inriktning storkök.

Dom som känner mig vet att jag har en stor passion för mat och att det är ett av mina största intressen :)

Så det känns faktiskt som något som är helt rätt för mig :)

Utbildningen är på 1 år och chansen att få jobb efteråt verkar riktigt bra!

Jag har funderat fram och tillbaka och velat hit och dit, men jag har tänkt som så att 1 år är inte så farligt och skulle jag sen vilja plugga till USK också senare så är den också bara på 1 år.

Gudarna ska veta att jag hatar att plugga, men förhoppningsvis går det lättare nu när det är nått man verkligen vill och vet att det bara är 1 år :) Det ska jag nog stå ut med ;)

Jag är grymt taggad i alla fall! :D Det var längesen jag såg fram emot något så mycket som jag ser fram emot detta!

Nu ska jag bara ta reda på om mina betyg fortfarande "gäller", eller om mina 3 års plågsamma gymnasietid va helt förgäves....Jag tänkte nämnligen plugga klart mina gymnasiepoäng innan den andra utbildningen börjar.

Jag håller så klart tummarna för det bästa, för så som jag kämpade på gymnasiet så vill jag inte ha det ogjort! (kan villigt erkänna att jag skulle gråta en skvätt över det).

Nehe dags att bänka sig framför tvn nu, slå in mina isklumpar till fötter i en filt eller 10 ;)

Idag är det onsdag, en grå och tråkig onsdag.

Hade önskat fint väder nu, speciellt imorn när begravningen är, men så blir det nog inte....men jag hoppas fortfarande!

Dom senaste dagarna har varit riktigt pissiga om man nu får säga så.

Tårarna är så nära hela tiden, ett ord som är fel sen brister det....

Jag vet att man måste få sörja och vara ledsen, men jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle bli ett så här känslomässigt kaos hos mig.

Att begravningen är imorn gör säkert inte saken bättre heller.

I söndags, den 2 Oktober skulle Morfar ha fyllt 94 år, men han fick inte vara med om det....vilket kanske är bra, för hade han forfarande legat på sjukhuset då så hade det nog inte varit mycket till honom.

Men det kändes oehört tungt, det fanns liksom ingenstans att gå för att sätta blommor eller så.

Det skulle kännas helt fel att sätta blommor på graven eftersom att han faktiskt inte ligger där ännu.

Dom senaste dagarna har jag tänkt riktigt mycket på honom.

Min älskade Morfar som alltid funnits liksom, jag kommer aldrig mer få se honom.

Men tänk ändå, 94 år...det är en respektfull ålder verkligen.

Tänk vilka förändringar han har varit med om, 2 världskrig, att få el och rinnande vatten i husen, från utedass till toalett, tv, radio, telefon, kylskåp/frys Ja jag skulle kunna fortsätta lääänge!

Han har fått 4 barn, 7 barnbarn och 8 barnbarnsbarn.

Jag tänker ofta på allt han har berättat om när han var ung, och då speciellt en sak som var ofta återkommande nu på slutet, när han var på sjön, hans stora passion :)

Och när han träffade Mormor, det berättade han också ofta om dom senaste åren.

Jag tror, eller jag vet att han saknade henne så innerligt mycket.

Men jag hoppas verkligen att dom har fått träffa varandra nu igen, efter 15 långa år.

Jag kommer ihåg för några år sen, när det va en stor  "skuta" från norge här i stan på östersjöfestivalen, och vi frågade om han skulle vilja följa med in och titta på den.

Guuud va lycklig han blev, och SÅ glad han var när vi var där, han berättade om vad allt hette och det såg ut som att han va 20 igen :)

Han må ha varit gammal och lite virrig nu på slutet, men det spelar ingen roll...för det är fortfarande min Morfar som jag älskar så innerligt och som alltid har funnits där!

Jag gick inte på dagis eller fritids när jag va liten, jag va hos mormor och morfar i stället.

Jag va nästan mer hos dom än vad jag va hemma. Jag började gå dit själv när jag va 4 ungefär, men jag va alltid tvungen att ringa hem till mamma och berätta att jag kommit dit direkt när jag va framme :)

Så kul som jag, min bror och våra kusiner har haft i deras gammla hus :)

Det är det som får mig på bättre humör när jag är som mest ledsen, att tänka på alla fina minnen :)

Det är skönt att skriva av sig faktiskt, jag känner att jag behöver det för att lätta lite på allt!

Det är mitt sätt att få utlopp för känslorna.

Idag hade jag tänkt försöka putsa fönstrena här hemma, men jag är så jäkla trött så jag får se vad jag gör :)

Tvätta ska jag göra ikväll i alla fall, det är kris nu verkligen ;p

Oj!

Det var längesen jag skrev här!

Tiden bara springer iväg och det gäller att hänga med ;)

Det har väl egentligen inte hänt så mycket, det har blivit mest jobb och slapp :)

En runda till Göteborg i sommras, men annars inget.

Jag har tänkt länge att jag skulle börja skriva igen men det har bara inte blivit av, men nu känner jag att det är dags :)

Det har varit lite mkt på sistone så alla tankar på att göra något för min egen del har varit så långt borta som det bara går nästan.

Min älskade morfar dog i Onsdags efter att ha legat på sjukhuset i nästan 2 veckor :(

Det gjorde så grymt ont att se honom ligga där, och se vad som hände med honom, men det gör ännu ondare att veta att man aldrig mer kommer få träffa honom.

Visst, det var det bästa både för honom och för oss....men han är ändå så otroligt saknad <3

Nu har han äntligen fått träffa Mormor igen, nu har han fått ro och slipper lida.

Det är så man får tänka för att orka och inte bryta ihop 50 ggr om dagen.

Man har nog inte riktigt haft tid att känna innan, för idag gör inte tårarna någon annat än o rinner.

Men man måste få gråta, hade man inte gråtit hade det bara bevisat hur känslolös man är.

Nehe, här kan jag inte sitta o beklaga mig, men jag måste säga att det är rätt skönt att få skriva av sig ibland, jag känner att jag behöver det :)

Har tänkte skriva i många dagar, men sen har jag glömt bort det eller fått nått annat att göra :)

Nu känns livet lite lättare igen faktiskt :)

Jag har fått jobb som Personlig assistent i olofström, så imorn gör jag min första jobbedag :D

Är både nervös och förväntansfull, men det ska nog gå bra är jag övertygad om :)

Ska bli SÅ roligt att göra nått jag verkligen vill igen, nått jag vet att jag trivs med :D

Så nu har jag alltså 2 jobb! :) Detta är ju bara för bra för att vara sant....Men det är sant, det är det bästa med alltihopa :D

Ännu en bra sak är att Tobbe troligen också har 1 eller 2 timvik snart :D

Turen vänder för oss båda samtidigt....hur gött är inte det? :)

Nehe nu ska jag ut på balkongen igen och sätta mig med min bok och en kopp kaffe innan det är dags att göra vid sig, tvätta bil och sen iväg till bror på 30-års kalas :)

Får se om det går att få mamma o pappa till att grilla efter det :D

Ja guuud vad det kör i magen....illa mår jag också :(

Sitter nästan bara o väntar på att jag måste springa till toa...men jag håller tummarna för att jag slipper!

För magsjuk är det sista jag vill vara nu, tror inte direkt det skulle gynna min muskel/revben särskilt mkt :/ För jag har ju fortfarande ont, absolut inte i närheten av hur ont jag hade innan, men jag är så satans rädd att det ska komma tillbaka!

Och just magsjuka är väl kanske inte det man helst vill drabbas av om man nu måste välja? :p

Ne jag försöker sitta så still som möjligt i hopp om att det ska gå över ;p

Jag ska ju jobba ikväll...har ju inte tid med sånt här trams då!

Städa skulle jag ju också göra innan jobbet...

På tal om jobb...så har jag sökt ja en si så där kanske 40 jobb bara detta året...fått en timanställning, men inte hört ett ljud från något annat!

Visst en timanställning är bättre än inget, men jag vill jobba sååå mkt mer!

Få ordning på ekonomin och ha nått att göra på dagarna!

Detta med att gå hemma är fan inget för mig :(

Jag tycker det är så jäkla illa att företag inte kan höra av sig och säga, tack för din ansökan men tjänsten är tillsatt. Är det för mkt begärt?!?

Och folk som säger..."det är väl bara till o söka lite jobb så får du nog ett"....Skulle jag helst vilja slå på käften!

Det är sånna man hoppas blir arbetslösa så dom får smaka på verkligheten själva!

Eller för all del sånna som säger "Börja plugga då?!?"

Till vad?!? Det är väl inte bara till att börja plugga när man själv inte riktigt vet vad man vill?

Att ta studielån bara för att ha nått att göra, och inte veta om det är nått man vill jobba med, är inte riktigt min största dröm!

För tänk om jag kommer på vad jag vill göra sen och måste sätta mig i skolbänken igen?

Nej så tänker dom nog inte!

Visst funderar jag på att plugga, MEN jag måste bestämma mig först, och känna att det verkligen är rätt :)

Men det är bara jag som kan avgöra när det känns helt rätt och när jag verkligen har motivationen till det.

För utan motivation kommer jag nog inte långt med pluggandet.

Ne nu får jag nog lägga mig ner lite o vila :)

*Håller tummarna för att detta försvinner snart*

Sitter och funderar på allt...

Livet i allmänhet..

Total lycka blandat med en känsla av total värdelöshet.

I grund och botten hadlar allt om den jävla förbannade Försäkringskassan, att en myndighet eller vad man nu ska kalla det där för, kan få en att må så oehört dåligt!

När man varje dag undrar och tänker på vad man gjort för att förtjäna detta?!?

Varför blev jag deprimerad? Jag som alltid mått så bra och alltid varit så glad?!?

Jag har världens underbaraste pojkvän, familj och vänner...och jag är så glad och tacksam för det!

Men ibland hjälper inte ens det...när verkligheten komer ifatt, när man inser vikten av en bra ekonomi för att må bra psykiskt.

För det är det som gör att allt inte är på topp!

Men vad kan man förvänta sig när man inte får pengar på 5 månader?!? Inte ett rött öre...

Jo skulder som inte bara är till att betala på 1 eller 2 månader....

Men folk som aldrig varit där fattar inte, det gjorde inte jag heller innan!

När jag jobbade heltid fattade inte jag vad folk gnällde om, jag hade aldrig levt i den riktiga verkligheten.

Nu gör jag det, när man alltid varje månad måste hoppa över att betala någon räkning för att ha råd att äta.

Välkommen till sverige.....det är så här svenska folket vill att det ska vara!

Vad ni än gör....bli aldrig arbetslösa eller sjuka!

Det är väl bara till att ta tag i det?!?

Nja, önskar att det vore så lätt....men när man inser att det alltid blir fel nånstans, vad man än gör, så är det inte så jävla lätt att ta sig upp på toppen igen!

Jag önskar bara att jag kunde få ett jobb, och få må så jävla bra som jag borde göra!

Hoppet är det sista som lämnar människan, och jag slutar aldrig hoppas!

Glömmer bort boggen hela tiden!

Det har väl inte hänt så mkt tror jag inte :) Minnet är bra men kort ;p

Har varit förkyld igen, hostat som en tok....så pass att jag vatt på akuten för mitt revben :/

Ingen spricka och inget brutet, men en muskelbristning har jag :/

Fick morfin, kortison och stark astmamedicin där inne....det va verkligen helt gudomligt...ändan till vi skulle gå ut till bilen, det kändes som den värsta fylla jag vatt med om! Och när vi kom hem här va det inte bättre. MEN det va värt det! :)

Fick Panodil och diklofernak utskrivet....men det hjälpte inte ett skit så igår va jag beredd att åka till akuten igen, men det tyckte inte hon på 1177 va nödvändigt då det inte verkade så akut.

När vi väl satt inne på samariten hade jag kunnat ha ihjäl henne jag pratat med...hostade som en galning och hade så ont så jag skakade :/

Hur som helst så fick jag lite starkare smärtstillande, vilket jag är glad över :)

Men dessa jävla biverkningar på stark medicin alltså....

Jag har visserligen fått sova relativt bra inatt med tanke på att jag inte sovit på 2 nätter innan :) Det är guld värt!

Ska nog försöka vara lite försiktig med dom där och bara ta dom vid absolut nödfall :p

Är glad att jag fått hjälp iaf, även om allt har sitt pris!

Nu ska jag försöka dra på mig lite kläder och gå bort till mamma o pappa :)