Ja nu har jag bestämt mig för att börja blogga igen!

Anledningen är väl egentligen mest för att jag känner att jag behöver skriva av mig, få ner mina tankar till ord, det är ett sätt för mig att hantera jobbiga och positiva saker.

Dom senaste veckorna har det kommit en känsla jag allt för väl känner igen...en känsla jag inte önskar någon, en känsla jag önskade att aldrig mer behöva uppleva.

Men nu är den ett faktum....

För 2 år sen rätt exakt förändrades mitt liv, eller det började säkert långt innan dess, men det va då jag insåg att något va så otroligt fel!

Ingenting va roligt, jag kände mig som världens mest värdelösa, dödstankarna fanns där varje dag, jag orkade knappt ta mig upp ur sängen och tårarna brände alltid där bakom ögonlocken.

Depressionen var ett faktum och helt plötsligt rasade hela min värld samman, det kändes som att någon drog undan mattan under fötterna och jag bara föll helt handlöst.

Jag tog mig upp på fötterna igen, även om jag har insett att jag kanske aldrig blir den där glada självsäkra tjejen igen så mådde jag relativt bra.

Idag kom den där hemska känslan tillbaka på riktigt igen.

Jag bara bröt ihop helt utan anledning och tårarna tycktes inte vilja ta slut.

Det gör ju inte saken bättre av att det är 6 månader sen Morfar gick bort idag också.

Till slut blir det bara för mycket och man vet aldrig när allt bara rasar.

När jag går förbi en spegel ser jag bara en grå, livlös och tråkig människa där....det är INTE JAG!

Ibland blir jag så jävla förbannad. Varför känner jag så här? Vad har jag gjort
som gör att jag förtjänar det? Det värsta är att jag inte kan komma på något.

Jag måste stå ut 1 vecka till, sen är det "påsklov", det vill säga hemmastudier...då ska jag ringa till samariten.

Det kanske skadar mer än gör nytta, men jag vill verkligen fixa den veckan och sen ta tag i allt utifrån vad dom säger.

Nej jag ska inte skriva en hel roman, så det räcker här nu!

Ha det bra allesammans :)