Eegentligen borde jag inte sitta här nu, borde vara på väg ut till bror för att hjälpa han med tapeterna!

Men det är just där skon klämmer...det tar så himmla lång tid för mig att komma till skott, OM jag gör det vill säga!

Men jag känner att jag verkligen behöver komma ut lite, och det är alltid lättare att träffa dom som betyder mest och som känner en bäst.

Senare idag kommer mamma o pappa hit för att hjälpa mig med dom mest enkla sakerna i det vardagliga livet, men som jag bara inte klarar av nu hur mycket jag än vill! Som att städa, diska, byta i sängen osv....Känns sjukt konstigt att behöva be om hjälp för att göra sånt...men jag börjar väl lära mig att det är så det är nu!

Jag fixar inte det helt enkelt, hur gärna jag än vill så går det inte :(

Men jag lovar att jag ska kämpa för att bli kvitt det här så fort som möjligt!

En del saker rår man inte för, och nu inser jag hur Oförsvarbar man är emot kroppen....

Detta är kroppens sätt att säga stopp, nu är det nog!

Hade jag fått välja hade jag helst hoppat över detta kapitlet av livet, det är absolut inget jag har valt eller skulle välja att uppleva!

Men jag tror att man blir starkare som person när man upplever en sån här sak, hur tungt det än kan kännas just nu!

Jag tror och hoppas att jag kommer börja rensa bland mina vänner efter detta, för det finns vissa som uppenbarligen inte fattar att det är nu jag behöver dom mer än någonsin! Att inte ens fråga hur man mår...nej antagligen är det lättare att vara tyst än att få höra sanningen?!?

Nej sånna kan jag vara utan, för det är bara ett bevis på att dom inte bryr sig ett skit!

Jag är mer glad och tacksam över dom som finns där och visar det!

Även om man inte hörs eller umgås så ofta så visar dom sin omtanke!

Nu borde jag vara stressad antar jag?

Nee, men jag får väl gå o klä på mig andra kläder iaf!

Inte världens gladaste inlägg, precis som dom senaste iofs...men det är så himmla skönt o skriva av sig!