Jag har blivit besviken många gånger i livet, men den besvikelsen och sorgen jag kände förra helgen kan vara det värsta jag kännt!

När man får reda på att en så nära vän/anhörig har börjat med droger.

Nån man växt upp tillsammans med, och delat så mkt med!

Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle behöva höra sånna saker om den personen. Blev så chokad så jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, va tvungen att sätta mig o bara smälta det.

Nu har det sjunkt in lite och alla frågor och funderingar kommer fram.

Varför?!? Varför i hela fridens namn börjar man med sånt?

Varför hon?

Någon som alltid hatat sånt och aldrig skulle få för sig?!?

Ska man låtsas om som ingenting när man träffas eller hur fan ska man beté sig?

Usch, känns jobbigt att tänka på det men ja...nu är det som det är och det är inget jag kan göra något åt!

Nu ska jag snart bege mig till apoteket o sen kanske det blir en tur till Mcd också....längesen jag åt där nu! :)

Iofs har jag en pizzabit i kylen som lockar rätt mkt också!