Ja herregud...Det är kaos i mitt stakars huvud nu.

Höll på o bryta ihop totalt på jobbet idag, men jag kämpade på och gjorde det jag skulle!

Jag har en viss förmåga att bara putta undan alla tankar och känslor, för att slippa det för ett tag.

Nu har jag gjort detta jäääkligt länge, och på sistone har det varit VÄLDIGT mkt i och runt omkring livet....nån gång måste känslorna och reaktionerna komma, och det kan räcka med att man lyssnar på radio och hör nått man blir ledsen över...då kommer allt på en o samma gång :(

Jag vet så jävla väl att jag borde gå o prata med nån, nån som kan hjälpa mig och liksom pusha mig framåt så jag inte står o stampar på samma ställe år ut och år in...Jag vet att det absolut inte är något att skämmas över, men innerst inne skäms jag, jag verkligen skäms över att jag mår dåligt och inte kan ta mig vidare på egen hand, att jag är för svag  för mig själv.

Men när jag tänker efter så är det nog inte så konstigt att jag mår dåligt egentligen, och jag tror inte någon annan tycker det heller.

Allt från Mobbning, Mormors bortgång, Situationen som vår familj utsattes för när jag va nånstans i tonåren, Moster som helt plötsligt bara togs ifrån oss, Jobbsituationen, ekonomin, ett "förhållande" som tryckte ner mig i helvetet rent ut sagt och lite smått o gott....Nej det är kanske inte så konstigt trots allt?!?

Och nu Mamma som ligger på Stroke-enheten, fast har permis i helgen....

Jag har sagt SÅ många gånger att jag ska gå o prata med nån, men skjutit det framför mig, just för att jag skäms, fast jag vet att jag inte borde!

Jag har varit världens gladaste, positivaste, goaste och öppnaste människa!

Nu är jag innerst inne aldrig riktigt glad, mer än när jag får jobba, kan inte se det positiva med livet och så tillbakadragen och blyg man bara kan bli :(

Det är inte JAG som står där framför speglen och får pressa fram ett falskt leende, det är någon helt annan som jag inte alls känner längre.

Hela veckorna sitter jag hemma efter jobbet, totalt utmattad av alla människor jag träffat under dagen. Jag älskar egentligen att umgås med människor och sitta hemma själv är det värsta jag vet, med undantag!

Den senaste veckans jobb har slitit hårt på mig...jag borde inte alls va där jag är nu o jobbar, på den avdelningen alltså.

Men o andra sidan så kan man gärna inte tacka nej till jobb bara för att det är på en viss avd...Och detta va absolut inget jag visste innan, att jag skulle reagera så här starkt alltså, eftersom jag aldrig varit där innan!

Ne fan, skulle kunna skriva hur mkt mer som helst, det är så jäkla skönt o öppna sig ibland, få ut lite känslor och vara helt ärlig!

Men ska stoppa här nu!

Trevlig helg om ni inte redan har somnat ;p