http://www.bloggkoll.com/blogg/35249/mina-tankar-o-funderingar-kring-allt-o-?claim=5hm62wvk2a6 

Följ min blogg med Bloggkoll!

Det är så här....att jag känner att jag vill/behöver lufta mig lite...

Det jag skriver nu är det inte många som vet, för jag har aldrig velat/"vågat" berätta det, Men nu har jag bestämt mig för att det får vara nog!

Jag ska vara 100% "ärlig" från första stund jag träffar någon...och med ärlig menar jag att jag ska berätta allt om mig själv för att ha det gjort, för att slippa gå o fundera över om jag gjorde rätt eller fel!

Jag har inte alltid haft det så jävla lätt när jag växte upp (antagligen ingen som haft det egentligen).

Visst mina föräldrar har alltid funnits där osv, speciellt min mamma (som jag älskar högst av alla).

Men jag har inte fattat varför jag är och varit så tillbakahållsam med att visa min kärlek och mina känslor för folk, men nu börjar poletten trilla ner, sakta men säkert...

Igår förstod jag på riktigt för första gången....och det svider, så fruktansvärt mkt i mitt hjärta så ni anar inte...jag borde inte skriva detta men skit samma!

Var inte direkt bästa vän med min far igår när jag stack där ifrån, eller rättare sagt....jag va duktigt svinförbannad....

Bara för att han aldrig har blivit älskad av sin familj ska han inte låta det gå ut över sina egna barn iaf!

Blev så arg så jag trodde dörren skulle flyga iväg när jag smällde igen den...

En o annan pusselbit trillade på plats efter 23 år...ont gjorde det...eller det gör ont, svider i hjärtat....

Jag sa som jag tyckte och kände, det ska man väl ändå kunna göra till sina föräldrar utan att få en utskällning?

För att man bryr sig och älskar dom så djupt?

Min far har aldrig blivit älskad av sinna föräldrar, det är ingen hemlighet för han vet det själv och har sagt det själv...

Jag har aldrig hört orden, "Jag älskar dig" komma från hans mun, han har (vad jag minns) aldrig talat om för oss att han tycker om oss eller så.

Så fort man visat känslor eller försökt prata om det så har han blivit irreterad o skällt på oss...

Jag har inte kopplat samman det förens igår...När jag försökte förklara varför jag blev upprörd och sa hur mkt jag älskar dom och vad dom betyder för mig.....

Jag fick världens utskällning, det kändes som att han slet ut hjärtat på mig och trampade på det!

Just nu känns det som att jag inte kommer prata med honom förens han har sagt förlåt....

Jag kan ta mkt, men bli utskälld när man säger att man älskar någon, lite stolthet har jag ta mig fan kvar ändå, det kommer jag aldrig acceptera!

Känner mig duktigt "sviken" av min egen pappa just nu :(

Man ska inte skylla på någon för hur man är, men jag förstår varför jag alltid varit rädd att visa mina känslor...

Det värsta är att det tog 23 år innan jag fattade det, men man är väl blind när man lever i det och blir van!?!

Nej jag gnäller inte, jag skriver om något jag "blundat" för allt för länge!

Nej jag mår inte speciellt psykiskt bra just nu, men jag har aldrig fått prata om sånt, det är mestadels alltid mina kompisar som fått dra det stora lasset tyvärr.

Just nu känns det inte så bra o sitta på jobbet...men man får göra det bästa av det!

Skratta åt mig eller gör vad du vill, dumma kommentarer kan ni hålla för er själva!

Det va skönt o skriva av sig och få ur sig detta iaf!